I museet Klockhuset i Ångermanland står en gammal golvklocka gjord av trä kallad ”Ångermanlandsbruden”. Stora ytor av dess kropp är vitmålad och dekorerad med mintgröna och vinröda bilder av stjärnor, cirklar, tofsar och vinglas. Denna stillsamma men glada dekoration tillsammans med indianfjäderskruden på ”Ångermanlandsbrudens” klockhuvud ger henne sammantaget ett stolt och värdigt utseende.

Inuti är det värre, det gamla urverket är rostigt. Med långa, ojämna mellanrum tar ”Ångermanlandsbruden” tickande steg. Hon är snart framme vid dörren.

Den snart hädangångna ”Ångermanlandsbruden” får mig, apropå tid och död, att tänka på en valvmålning i Täby kyrka. En konstnär vid namn Albertus Pictor målade där på 1480-talet ”Dödens schackspel”, också till färgskalan snarlik ”Ångermanlandsbruden”.

Förutom till temat och färgen är likheterna mellan ”Dödens schackspel” och ”Ångermanlandsbruden” frånvarande: på ”Dödens schackspel” ser vi hur ett ruskigt skelett med ett överlägset skratt spelar schack mot en försynt och osäker ung man. Skelettet är just i färd med att flytta en av sina pjäser. I den unge mannens bleka ansikte och sorgset stirrande blick förstår vi att skelettets drag för den unge mannen innebär att han står inför sitt livs största, och sista, förlust.

Jesper Ingsten