Jag stod där bakom bilen, och kände hur hela kroppen skakade. Jag har nog aldrig varit så rädd som jag var den jullovsmorgonen.
Jag var på väg till banken för att ta ut pengar då jag plötsligt fick syn på en svart Van.
Den stannade utanför banken, ur bilen klev två män i 30-års åldern. En var kort och ganska kraftig, den andra var raka motsaten.
Av någon anledning fanns det något hos den långa mannen som jag kände igen, men vad det var visste jag inte.
Deras ansikten kunde jag inte identifiera för de hade rånarhuvorna neddragna.
Jag hukade mig för att inte synas och mina ben skakade av förskräckelse.
De båda rånarna sprang in i banken medan jag stod ihopkrupen bakom bilen. När jag efter ett tag bestämde mig för att titta upp, såg jag att det i förarsätet på vanen satt en rånare kvar som jag bara kunde se ena armen på. I samma stund hörde jag de båda andra rånarna komma springande tillbaka.
– Kom, så sticker vi sade den långa rånaren med grov röst.
Han var klädd i en grå täckjacka och blå jeans. I ena handen höll han ett avsågat hagelgevär.
Man såg tydligt att han sprang med en speciell stil. Det såg inte klantigt ut, snarare klumpigt.
Då kom jag på något. Jag kände igen löpstilen hos den långsmale rånaren, men jag var inte säker på var jag sett den förut.
Den lille klumpiga rånaren hade svarta manchester jeans och en svart skinnjacka. I båda händerna höll han plastkassar fyllda med pengar. Han såg nästan komisk ut med sina korta och kraftiga ben.
– Ssskkrrrriiie, Vanen körde iväg, samtidigt satte larmet från banken igång och uppjagade människor började samlas kring utgången.
Jag själv kände en lättnad över att det hela var över, och att de inte upptäckt mig på mitt gömställe.
När jag kom hem och skulle berätta vad som hade hänt för mina föräldrar, hade de redan hört om rånet på radio men självklart inte att jag varit där.
Nästa dag skulle jag till min fabror Ola, precis som jag alltid brukar på jullovet.
Vi skulle gå på bio, äta pizza och spela bowling.
Men när jag träffade fabror Ola nästa morgon var han sig inte riktigt lik. Han verkade tankspridd och lite nervös. Han kikade försiktigt ut genom dörren innan han öppnade för mig och ryckte till vid minsta lilla ljud.
Jag frågade hur det var med honom. Han svarade som vanligt.
– Jag mår bara bra, tack.
Sedan tänkte jag inte mer på det utan vi gick på bio och åt pizza tillsammans precis som vi tänkt.

När vi kom ut från pizzerian frågade han om vi skulle tävla om vem som kom först till bilen.
– Ja gärna, svarade jag.
– OK, klara, färdiga, spring, ropade Ola och några sekunder senare skrek Ola, jag vann!!
Jag själv fick inte fram ett enda ord, – det var Ola som hade den där lite klumpiga löpstilen, precis som den långa rånaren, Ola är faktiskt också lång och smal.
Jag blev helt chockad och visste inte vad jag skulle tro – men precis den löpstilen hade rånaren också.
– Varför blev det så tyst undrade Ola, – är det något på tok?
– Inget, ljög jag, men jag trodde att jag skulle vinna över dig, men du är snabb!
–  OK, ska vi sticka hem nu då, undrade Ola.
– Ja det gör vi, svarade jag.
När jag senare på kvällen gick för att hämta sängkläder i garderoben fick jag syn på den gråa täckjackan och de blå jeansen — exakt lika de som rånaren bar. Jag blev helt förskräckt, men utan ett ord gick jag upp och lade mig.
Jag sov inte mycket den natten — jag låg hela tiden och tänkte på vad sett.
Nästa morgon kom pappa och hämtade mig men jag visste inte om jag skulle berätta det för honom.
Jag har inte bestämt mig än!

Jesper Ingsten